OTV

Vilken utmaning! 

Min tanda, vald efter lång eftertanke, skulle kunna ersättas med en hel radda exempel, alla på sitt sätt strålande prov på tangons musikhistoriska utveckling och storhet både som ren musik och bruksmusik för dans. Alla skulle kunna tala för tangons historia ända från dess barndom som är milongans till dagens försök till ”förnyelse”. Jag skulle kunna tala om orkesterledare som Arolas, De Caro och Carlos Cobian eller senare storheter som Di Sarli, D’Arienzo eller Troillo, men jag har satt ner foten.

Läs gärna den här intervjun och försök tränga in i vad han förmedlar den gode Enrique Cadicamo, mannen som skrivit texterna till ”La Cumparcita” och ”Che papusa oi”. Kanske tycker ni att det är synpunkter från en gaggig gubbe som stannat i det gamla – han blev nittionio år, men minns att han levde och verkade mitt i den tid då tangon verkligen levde och frodades i städerna Buenos Aires och Montevideo medan resten av världen kämpade med krig eller ekonomiska svårigheter; i den tid då människorna i dessa huvudstäder – likt våra invandrare i dag – febrilt sökte sitt fotfäste i en ny kultur.  

I min tanda hittar ni en tango som hittat sitt uttryck, i dag kanske otidsenligt men som ändå är en exponent för det machistiska uttryck som präglade den tidens Buenos Aires och övriga Sydamerika och till en del fortfarande gör.

Om man kan man frigöra sig från sådana tankar och förhålla sig indifferent kanske man ändå kan höra hur musiken från sent 1920-tal nått väldigt långt i sin musikaliska komplexitet och expressivitet.

Orkestern Orquesta Tipica Victor var en studioorkester som bestod av skolade musiker vilka till vardags kunde sitta i Teatro Colons orkesterdike, killar som efter operaaftonens slut tog sina kontrabasar eller violiner med sig för att fortsätta jobba i en tangoorkester någonstans i Buenos Aires centrum resten av natten.

När jag hör den här musiken ser jag framför mig en samling ganska unga, tangofrälsta proffs som kaxigt sätter sig ner och studerar noterna för dagen inspelning och sakkunnigt – minns att de levde i tangons huvudstad – tog sig an uppgiften.

Tänk om man hade en tidsmaskin och kunde förflytta sig till den dagen och den studion, …vid den stunden. 

När ni lyssnar på sista tangon, Che Papusa oi – öppna öronen!

Karl-Åke Karlsson